Jag värderar mina hundar väldigt högt. Men det är jobbigt nu, väldigt jobbigt. Bim blev sjuk förra veckan. Efter en lång dag i skogen och lite kvällsträning. En helt vanlig dag i vårat förra liv, livet innan sjukdom.
Nu är allt så jobbigt, det har liksom slagit mig hårt det här. Det har lagt sig och jag har haft tid att landa och att tänka. Ibland bara brister det när jag tänker på hur orättvist allt är. Min fina Bim, min bästa vän! 
Just nu är det jobbigt att ha två hundar. Den ena som måste dämpas i stress genom att göra aktiva saker. och den andra som behöver göra sig av med stress på ett icke pulshöjande vis. Matematiken går inte ihop.
Dessutom är dom riktigt fina när jag har dom en och en. Promenader, hundmöten och allt såntdär. Men tillsammans är dom inte roliga. Det går såklart att träna och lägga ner lite tid för att få bort deras idiotiska gemensamma problem. Men jag är slut nu, i motivation och ork. Jag skulle behöva en psykisk paus. Där jag inte behöver oroa mig för att den ena hunden ska dö efter att vi haft en trevlig dag vid badet tillsammans. Och inte behöva lägga ner hela min tid på att enskilt aktivera båda djuren.
Det jag älskar mest just nu är att ta Bim och bara gå, gå bort alla bekymmer. Vi har sån underbar kontakt och hon gör mig lycklig för att hon är så duktig. När vi är ensamma ute så känns det verkligen som jag andas och att det är så jag vill att våran framtid ska se ut. Jobba på ett sätt som vi båda trivs med och klarar av. Att vi fortfarande lever ett bra liv även fast många saker blir tagna ifrån oss.
Mira är världens bästa såklart, men min ork har gått ur och hon förtjänar så mycket mer än det jag ger henne nu. Hon är en fantastisk träningshund och det borde förvaltas på ett bättre sätt. Hon älskar att jobba och det gör jag inte just nu. Jag behöver en lång paus från det där tävling/tränings hunderiet. För att i framtiden skaffa en ny stjärna. När allt med Bim har blivit en vana och att medicineringen är solklar.
Det här är mitt intresse. Hundar. Men när något som ska vara ett del av ens liv blir hela ens liv kanske man måste tänka om? När man inte håller ihop längre och musten går ur en, då ska man erkänna det och inte vara självisk. För det som är viktigast för mig, är trots allt att mina hundar har det bästa livet som är möjligt för dom.
Riktigt skit känns det ibland och besluten är svåra. Försöker att tänka långsiktigt, men sen kommer en sötnäsa och ger mig en såndär blick så jag glömmer vad jag precis tyckt låter vettigt.
En bildbomb på finisarna iallafall…..
